En krönika om spel

Så länge jag kan minnas har tävlande i någon form varit en stor del av mitt liv. Att mäta sig med andra eller mot ett spel har alltid varit något jag gått igång på.

Tidigt började jag med idrott, främst som målvakt, och redan där finns ju den klassiska motsättningen. En spelare vill ha boll/puck i mål och den andre vill förhindra. Varje skott är en ny problemlösning som kan se snarlik ut en annan men en studs eller styrning kan på en hundradels sekund förändra vad det nyss sett ut som.

På samma sätt är det med videospel men i spel är det människor (singel player) som har tänkt ut upplevelsen.

Drivkraften att klara ett spel är ibland olika beroende på vilken speltyp det är.
Ett strategispel ska samtliga scriptade banor klaras av och den magnifika slutscenen spelas upp och egentligen är det samma drivkraft även i ett bilspel med fastlagda tider för varje bana för att låsa upp nästa.
Ett spel med story har i alla fall för mig en annan drivkraft.

Wing Commanderserien spelade jag uteslutande för att få se nästa film och spelet i sig, i alla fall trean och fyran är förvånansvärt likt en tv-serie.
När jag misslyckades med sista uppdraget i trean för att jag valt att dejta min flygkompis i stället för den kvinnliga flygmecken spelad av porrskådisen Ginger Lynn, som hämnades genom att inte installera ybernukebomben på mitt skepp blev jag överlycklig över att spelet, eller snarare konstruktörerna av spelet, fått till en sån där twist som jag totalt missat att lista ut i förväg.

Mitt nuvarande ”Wing Commander” är Dragon Age och även det spelas för storyns skull. Hur vass gubben blir bryr jag mig inte så mycket om utan levlandet och questandet görs mer för att jag inte ska få råpisk senare.

Multiplayer är en helt annan femma och drivkraften där är för mig något helt annat.

Ett spel som Trackmania får mig att i alla fall försöka bli bäst eller snarare göra mitt bästa med förhoppning att hamna på pallplats. Samma tänkande infinner sig även när jag spelar public oavsett om det gäller CS, MW2 eller TF2.
Spelar man själv vill man ha så mycket points som möjligt utan att sabba för laget med mer än sin egen uselhet.

Just det där med uselhet är en ganska kul sak för oss med god självkännedom.
För egen del består mina egna spelbeståndsdelar av 20% aim, 60% spelsinne och 20% stresshantering.
Möter jag en spelare som slår mig i aim och stresshantering är jag rökt i en mot en-situationer.

När det gäller multiplayerspel som har med lag att göra är det något helt annat än prispallen som lockar mig men antagligen beror det just på att jag är en medelmåtta.

Lagdelen är det som innehåller magi och att få flera olika individer att sträva åt samma håll och utföra det man kommit överens om kan göra en seger till något som ligger kvar länge i medvetandet precis på samma sätt som problemlösning och felsökning på taktiker eller individuellt spel kan få en att förvägra John Blund att kasta sömnpulver.
Just det där med flera individer som vill samma sak är nog det som fäller krokben på de flesta klanerna som bryts upp.
Någon kan inte spela lika mycket och en annan vill pröva sina vingar på en högre nivå. En tredje håller övriga laget tillbaka spelmässigt osv.

I lagspelet finns ju också ögonblicken där personer överträffar sig själva och ”klarar skivan” och vinner rundan till det egna laget på ett sådant sätt som ingen trodde var möjligt precis på det där sättet som dom stora hjältarna i sport och e-sportvärlden gör som exempelvis Zlatan och Heaton (spola fram till ca 6 minuter för flash-finten).

Kanske är också möjligheten att få vara hjälte för en sekund även om det bara är inför sina 5 lagkompisar.

Klanspelet är på min nivå annars till stor del socialt och många är de skratt som delats på mumble eller telefon (dagen efter). Tänk bara på alla dessa felsägningar som sägs i stridens hetta som kan få vilket järnfokus som helst att brytas.

På Well finns exempelvis ett rum över egen tvåa som i tidigare version av TF var bestyckat av 4 ryggsäckar med ammo och hälsa. Platsen döptes till ”four bags” och vi tog med oss termen in i TF2.
När sedan en lagmedlem började skrika om ”four backs” på Badlands var det inte många som lyckades hålla fokus.

I en annan match mellan kartorna skulle en spelare förklara en situation och använda termen att han stått där med skägget i brevlådan vilket i stället kom ut som att han stått där med pungen i handen.

Det var inte så lätt att tagga till och fokusera när andra halvlek väl rullade igång någon minut efter det.