Max Collin

Max Collin heter jag. Född 1974. Uppvuxen på Södermalm i Stockholm, men numera boende i Vällingby en bit utanför stan. Bor i radhus tillsammans med Moa och lilla Pelle.

Jag gick i Waldorf-skola – ni vet, en sån där som drivs av hjärntvättade antroposofer. Riktigt så illa var det inte. Tvärtom faktiskt. Jag trivdes bra i skolan, men jag skyller min naiva livsåskådning på min skolgång. Jag tror oftast gott om människor, och ibland helt i onödan.

Grundskolan övergick till gymnasiet, och det var någonstans här som jag förstod att jag inte längre kunde acceptera antroposofernas livsåskådning. Jag hoppade av och kom in i sista årskullen av Tryckmedia – en tvåårig grafisk yrkesutbildning i det anrika Kista Annex.

När jag var 16 började jag spela bas, efter att ha tröttnat på pianot som jag spelat på sedan tolv års ålder. Första bandet hette Votary, och vi var skitbra! Trummisen var otajt, gitarristen tondöv och den enda personen med begåvning beslöt sig till slut för att lämna bandet och söka lyckan i Arvika. Han gjorde karriär. Det gjorde inte vi. Jag fick erbjudande att hoppa in som sångare i dödsmetallbandet Lobotomy. Vi släppte några demos, en singel, tre fullängdare och en ep. På slutet lät vi ganska bra, men då lade vi ned.

Efter att musikkarriären tog slut började jag spela datorspel på heltid. Nästan i alla fall. Första PC-spelet som jag verkligen fastnade för var Ultima Online – ett World of Warcraft men med grafik som var ful redan på den tiden. Det var innan bredbandet slagit igenom. Mina telefonräkningar låg på ca 4000 under det knappa året som jag spelade det. Onödigt kan tyckas, men för mig var det viktigt.

Efter Ultima Online blev det Counter-strike. Jag startade klanen klan:fader (FADER), och kallade mig för Fisring på internet. Inget konstigt med det. Klan:fader började till slut att bli bra, men inte jag. Det var roligare med allting runt omkring. Vi anordnade lan, spelade in filmer och hade ett stort och blomstrande community som följde varje steg vi tog. På lanet 2004 kom 314 betalande gäster. Majoriteten hängde i baren. Själv startade jag inte ens datorn.

När World of warcraft kom började jag, precis som hälften av världens befolkning, att spela det. Det gjorde jag i två år. På riktigt två år. Inte spelade lite då och då under två års tid, utan jag spelade flera timmar varje dag i två års tid. Sedan höjdes nivåtaket och jag fick nog.

Jag fick barn och tiden började ta slut. Då passade jag på att gifta mig och köpa hus.

Ungefär då kom Team Fortress 2. Jag startade Onlinegamer.se för att ha något att göra under tiden som alla andra spelade. Jag skrev om spelet, alla andra blev bra. I tre års tid skrev jag i snitt två inlägg om dagen. Sådant bränner ut en. Tänk om jag ändå lagt den tiden på att spela. Då hade jag säkert varit progamer idag.

Nu skriver jag Online-sidorna i PC Gamer varje månad. Det är inte lika jobbigt. Dessutom kommenterar jag e-sport i Eurosport någon gång i månaden. Plus driver FÖRETAGET Onlinegamer tillsammans med Victor – min gamla klankollega från FADER. Onlinegamer har stora planer för framtiden. Vi ska bara få tid att genomföra dem också… tid är det ont om.